blogg

Raseriutbrott hos barn

Visst kan Vincent bli arg och ledsen ibland, som barn kan. Ibland säger han emot och vill inte alls lyssna, så där som barn också gör. Något riktigt raseriutbrott har han dock aldrig haft. Inte innan igår. 

Vi var hos en kompis till Vincent och lekte. Kompisen har en massa spännande legofigurer som Vincent är ganska avundsjuk på. Han har en sådan figur, men han önskar förstås fler. Det började med att Vincent kom och sa att kompisen ville ge bort en legomask till honom. Det där har hänt förut, flera gånger, att Vincent med ord i olika former och konstellationer lyckats få barnet att ge bort det ena eller andra som han vill ha. Det känns inte rätt för det har aldrig varit på de andra barnens initiativ. Så även denna gång förklarade jag att ‘nej, den kan vi inte ta, kompisen vill ha den och du får leka med den när vi är här’. Han blev inte glad, men han fortsatte ändå att leka. Snart kom han tillbaka igen, denna gången med en gubbe, som kompisen ville ge bort till Vincent. Nu frågade jag hur det kom sig att han ville ge bort så mycket, varpå det kommer fram att min älskling inte använt helt schyssta metoder. Jag förklarade då återigen att han inte kunde ta med leksaken hem och sa att så får man inte göra. 

Då kom raseriutbrottet. Han skrek från ‘botten av sina lungor’ och det framkom tydligt att han tyckte att jag var elak. Jag valde att försöka prata lugnt med honom, för något annat hade inte fungerat. Det eskalerade ganska snabbt och han var verkligen rasande. Kompisens mamma lyckades omleda ilskan till intresse för något annat en stund, men i bilen på väg hem blossade det upp igen. Han tyckte förstås fortfarande att jag var dum och hittade varken med min hjälp eller själv en väg ur den där totala ilskan. Han hoppade, sparkade, skrek och slog i bilstolen och det var på en nåder att jag fick med honom ur bilen. (För att inte tala om in i lägenheten.) Jag behöll fortfarande lugnet och sa att jag förstod. För det gjorde jag verkligen. Vid det här laget hade jag insett att det här varken handlade om de där leksakerna han så innerligt ville ha eller om att jag var dum och elak. Det här var så klart en reaktion på allt jobbigt han så tappert tvingats gå igenom. Inte bara med operationerna, utan även med smärtan och det faktum att behöva använda kateter. 

Men tro mig, det var verkligen jobbigt. Kanske en av mina största utmaningar som förälder. Det slutade med att vi båda grät. Jag förklarade för honom än en gång att jag förstod, men att jag blev väldigt ledsen. Ledsen för att han var så förtvivlat arg och för att jag inte lyckades nå fram. Jag sa också att jag inte var arg och att jag älskade honom och tyckte att han är och har varit en fantastiskt tapper och duktig kämpe. Och någonstans där nådde jag fram. Och vi kramades. Länge. 

En total urladdning som han uppenbarligen verkligen behövde. Och när det var över var det väldigt skönt att han fått ha det där utbrottet. 

Känslor måste få komma ut, stora som små. I det här fallet hade många stora känslor samlat sig på hög för länge och nu bubblade dem över.

Skönt och otroligt jobbigt på samma gång. Och bästa sättet att bemöta var med kärlek! 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *